Var sjätte person i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb, men 655 000 personer, alltså var tionde person i arbetsför ålder uppger att deras arbetsförmåga begränsas av funktionsnedsättningen. Sysselsättningsgraden bland dem är fortsatt mycket låg, bara drygt varannan har jobb. Stefan Löfvens regeringsförklaring uttryckte höga ambitioner för funktionshinderspolitiken, men frågorna lyser med sin frånvaro.
Nuvarande regering har, liksom tidigare alliansregeringen, pekat ut tre grupper med särskilt stora utmaningar på arbetsmarknaden: Ungdomar utan fullgjord skolgång, nyanlända invandrare och personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga. Med all rätt sätts stort fokus på ungdomsarbetslösheten och på att höja sysselsättningen bland utrikes födda, i synnerhet nyanlända. Här förs en debatt, här finns analyser och forskning. Framförallt förs här en politik, där partierna stångas om att lansera olika lösningar på utmaningarna.
För den stora gruppen personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning händer däremot ingenting. Ingen debatt, analys, forskning och framförallt – ingen politik. Inga avgörande reformer har genomförts sedan lönebidraget infördes 1980. Den politiska prestationen från regeringar i modern tid är att höja anslagen för lönebidrag och Samhall. Men utmaningarna kräver mer än så. Till skillnad från andra grupper påverkas inte sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning av konjunkturläget. Alltså måste man på allvar börja analysera vilka strukturella hinder som ligger i vägen för att sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning får draghjälp av högkonjunktur, på samma sätt som ungdomar och utrikes födda får. Några statliga utredningar genom åren har försökt. Senast den så kallade Funka-utredningen, som 2012 bland annat konstaterade att taket för lönebidrag, som frusit fast på 16 700 kronor per månad, är på väg att förlora sin funktion som ekonomisk kompensation till arbetsgivare. Samma utredning konstaterade flera andra brister, som att väntetiderna på arbetshjälpmedel kan vara så långa att ett halvårs provanställning hunnit löpa ut innan nödvändiga hjälpmedel finns på plats.
Trycket på Arbetsförmedlingen ökar. Antalet inskrivna med funktionsnedsättning har nästan fördubblats sedan 2008 och utgör nu 29 procent av alla inskrivna. Tyvärr fastnar alltför många i Arbetsförmedlingens väntrum, den öppna arbetslösheten ligger högt i jämförelse med befolkningen i stort, och verkar vara ökande.
När debatten nu fokuserar på att Arbetsförmedlingen ska bli bättre på snabba matchningar av de närmast arbetsmarknaden, hyser vi en oro för att de som står längst bort ska hamna ännu längre bak i kön. När regeringen i årets regleringsbrev till myndigheten definierar fyra prioriterade grupper – dock inte personer med funktionsnedsättning – blir vi än mer oroliga.
För individen och för samhället i stort finns stora vinster att göra om fler kan arbeta, men det kräver politisk handlingskraft. Det kräver en politisk vilja att debattera, analysera och skaffa mer kunskap. Ett minimikrav borde vara tillgången på tillförlitlig statistik, något som har slarvats bort sedan 2008. Det kräver en politisk ambition att förändra synen på personer med funktionsnedsättning och att som statlig arbetsgivare föregå med gott exempel. Det kräver också nya arbetsmarknadspolitiska redskap som inte enbart fokuserar på den arbetssökande, utan också på arbetsplatsen, arbetsmiljön, arbetskolleger och chefer.
Från Handikappförbunden uppmanar vi både regering och riksdag att på allvar tackla utmaningarna. Arbetsmarknadspolitiken kan inte fortsätta att ignorera funktionshindersfrågorna. Det finns en bred parlamentarisk majoritet för genomförandet av de förslag som lämnades av Funka-utredningen.
Detta skulle vara ett första steg i rätt riktning.
Ingrid Burman, ordförande Handikappförbunden