Det är få lagförslag som fått en så massiv kritik som regeringens migrationspolitiska förslag, ”Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige”. Röda Korset, Rädda Barnen, UNHCR, Amnesty med flera, sågade förslaget jämsmed fotknölarna. Även regeringens egna myndigheter har varit anmärkningsvärt kritiska, liksom Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Det är därför väntat att regeringen nu backar, men de minimala justeringar som justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) presenterade på onsdagen förändrar egentligen inte att många människor på flykt kommer att påverkas allvarligt av den nya politiken.
Som ett viktigt tillägg till de synpunkter som redan framkommit i debatten vill Handikappförbunden lyfta det ytterst diskriminerande förslaget.
Det går nämligen inte att komma ifrån, att det är barn, kvinnor, äldre och personer med funktionsnedsättning och sjukdom som kommer att drabbas hårdast om det går igenom. Allvarligast är fortfarande förslaget att försvåra anhöriginvandring. Det innebär i praktiken att fler människor antingen blir kvar i konfliktzonen eller tvingas ut på farliga flyktvägar. Vägar som är extra farliga för barn, kvinnor och personer som av annan anledning är extra skyddslösa.
Inte minst innebär det en risk för personer som har en funktionsnedsättning eller en kronisk sjukdom som kräver läkemedel, vård och regelbundna vanor.
Läkare utan gränser och UNHCR vittnar om stor brist på läkemedel och mat i lägren i Grekland längs den Makedonska gränsen. Det är en svår situation för alla, men för den med diabetes, som behöver mat och regelbunden sömn, kan situationen bli livshotande. För personer som behöver vård, exempelvis dialys, är resan en jakt på läkare som har möjlighet att ge den vård man behöver. Att utsätta personer i liknande situationer för en farlig och osäker flykt är omänskligt och grymt. De som lämnas kvar på grund av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig/kronisk sjukdom kommer i de flesta fall inte att kunna komma hit överhuvudtaget.
För den som har rörelsenedsättning är resan ofta oöverstiglig.
Regeringens andra förslag handlar om att ta bort möjligheten till permanent uppehållstillstånd. Att endast ha möjlighet till förlängning av uppehållstillståndet med ett eller ett par år i taget kommer att skapa otrygghet och osäkerhet hos dem som berörs. Dessutom kommer de nya reglerna att försvåra integrationen. Vilka blir incitamenten för att lära sig språk, gå utbildningar eller hitta boende? Det som i grunden är positivt, att barnens trivs i skolan eller får nya vänner, kan ge upphov till stress, då man vet att det inte finns någon framtid.
Även Migrationsverket och Arbetsförmedlingen är kritiska, då det försvårar och komplicerar deras arbete.
Enda sättet att få ett permanent uppehållstillstånd var enligt regeringens ursprungliga förslag en anställning. I går presenterades ett tillägg som innebär att den som är under 25 år och inte har fullgjort sin gymnasieutbildning inte kan söka permanent uppehållstillstånd. Regeringens intention är att inte tvinga ut ungdomar i arbete, men konsekvensen för ungdomar med exempelvis intellektuella funktionsnedsättningar, och som inte har slutfört gymnasiet i hemlandet, kan bli att de inte kan få permanent uppehållstillstånd, vare sig de är under 25 år eller senare.
Det säger sig självt att vissa kommer att ha svårare än andra att hitta ett jobb, som till exempel nyanlända med funktionsnedsättning eller sjukdom.
Många kommer, med regeringens politik, aldrig att få permanent uppehållstillstånd här i Sverige. Det handlar i hög grad om kvinnor utan arbetslivserfarenhet och personer som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning har en svårare situation på arbetsmarknaden. Regeringens krav på anställning drabbar olika.
Personer med funktionsnedsättning drabbas mer eftersom skillnader i sysselsättning, hälsa, utbildning och ekonomi är större i jämförelse med personer utan funktionsnedsättning. Detta är inget annat än diskriminering.
Undertecknandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett åtagande, som bland annat innebär att vi ska vidta åtgärder för att skydda personer med funktionsnedsättningar som befinner sig i risksituationer, exempelvis väpnad konflikt och humanitära nödlägen.
Sverige ska enligt konventionen anlägga ett funktionshinderperspektiv i det internationella samarbetet, men kan med den nya politiken förvänta sig skarp kritik från FN:s övervakningskommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Slutligen vill regeringen fortfarande ta bort möjligheten att få uppehållstillstånd som övrigt skyddsbehövande. I ursprungsförslaget ville man dessutom ta bort möjligheten till uppehållstillstånd för personer med ömmande omständigheter. Nu talar man i stället om att förtydliga bestämmelserna. Det är inte många människor som berörs, men de syns ofta i medierna. Det handlar till exempel om personer med allvarliga sjukdomstillstånd. Även unga som har farit särskilt illa under sin flykt kan medges uppehållstillstånd på humanitär grund. Att få sin individuella rätt prövad är viktigt, det finns ofta flera aspekter att ta hänsyn till, innan man utvisar en människa till ett land där han eller hon riskerar att fara mycket illa.
Att ”värna” något, oavsett om det är asylrätten eller personer med funktionsnedsättning, har under de senaste åren fått en orwellsk klang.
När regeringen lanserar sitt migrationspolitiska förslag är det den svenska välfärden man vill ”värna”.
Men är det rimligt att det sker till priset av människors liv och trygghet? Är det rimligt att de allra mest sårbara lämnas i sticket i krigshärjade områden eller i flyktingläger utan möjlighet till säkra flyktvägar och adekvat vård?
Handikappförbunden menar att det är orimligt och vill uppmana regeringen att ta den samstämmiga kritiken på allvar och tänka om i migrationsfrågan, denna gång med FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna som rättesnöre.
Stig Nyman, ordförande Handikappförbunden