Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Funktionsnedsättning är alltså en särskild diskrimineringsgrund, precis som de andra. Men medan de flesta andra diskrimineringsgrunder också finns med i brottsbalkens paragraf om hets mot folkgrupp, omfattas inte funktionsnedsättning.
I december förväntas en statlig utredning presentera förslag om att transpersoner ska omfattas av tryckfrihetsförordningens, yttrandefrihetsgrundlagens och brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp samt brottsbalkens bestämmelser om olaga diskriminering och i fråga om förutsättningarna för allmänt åtal för förolämpning och förtal.
Trots att Handikappförbunden och andra lyft frågan vid upprepade tillfällen de senaste åren om att även personer med funktionsnedsättningar ska omfattas av dessa lagar och förordningar, har tidigare regering lagt ned ärendet utan motivering. Vi har nu ställt frågan om tillsättandet av en utredning till justitieminister Morgan Johansson och hoppas få ett svar.
Hat och hot mot såväl enskilda individer som grupper ökar, inte minst i sociala medier. På senare tid har personer med funktionsnedsättning utsatts för angrepp som har sin grund i synen på hur samhällets resurser ska fördelas. Inte sällan ställs grupper med stora behov mot varandra i debatten. Det förekommer också osakliga inlägg som kopplar diagnoser till våldsbrott eller rasism, vilket ytterligare stigmatiserar personer som redan har en nedsatt psykisk hälsa. Det förtjänar framhållas att funktionsnedsättning – till skillnad från i många andra länder – saknas i svenska pressetiska regler.
Hets mot folkgrupp är en särskild brottsrubricering inom ramen för det som kallas hatbrott. Idag saknas forskning och statistik om hatbrott mot personer med funktionsnedsättning i Sverige. Detta trots att det finns fakta som visar att personer med funktionsnedsättning utsätts för kränkningar och våld i högre utsträckning än andra. Ungdomsstyrelsens rapport ”Fokus 12” visar bland annat att det är mycket vanligare med mobbning, utfrysning, hot och misshandel mot unga med funktionsnedsättning än mot andra.
Enligt organisationen Friends löper barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar 10 gånger större risk än andra att utsättas för mobbning. Även i Myndighetens för delaktighet, MFD:s årliga rapport Hur är läget? (2015), framkommer oroande fakta. En större andel personer med funktionsnedsättning uppger att de utsatts för kränkande behandling än övriga befolkningen. Bland kvinnor med funktionsnedsättning i åldern 16-29 år uppger 18 procent att de har utsatts för våld eller hot om våld, i jämförelse med närmare 8 procent hos kvinnor utan funktionsnedsättning. Det är också sannolikt att personer med nedsatt kognitiv funktionsförmåga, och personer som har svårt att komma till tals avstår från att anmäla brott. Forskaren Katrin Lainpelto visar i en färsk studie att barn med neuropsykiatrisk diagnos inte blir trodda i rätten i lika hög utsträckning som andra.
I andra länder saknas en direkt motsvarighet till rubriceringen hets mot folkgrupp. Det ingår ofta som en del av lagstiftning mot hatbrott. EU:s Fundamental Rights Agency som bevakar rättigheter, har i en rapport i år slagit larm om brister i likhet inför lagen och statistik som rör hatbrott och personer med funktionsnedsättning. I Storbritannien har motsvarigheten till DO tagit fram rapporten ”Hidden in plain sight” som visar att underrapporteringen är stor eftersom många ser kränkningar och ofredanden som en normal del av livet. Det senaste året har anmälda hatbrott mot personer med funktionsnedsättning ökat med 41 procent, men det är bara toppen på isberget skriver tidningen Independent den 8 november. I vårt grannland Norge ingår funktionsnedsättning i lagen om ”hatefulle ytringer” med maxstraff på tre års fängelse. I Sverige däremot vill ingen ens utreda frågan.
Det viktigaste skälet till en utvidgning av lagen är att lagstiftning har en betydande inverkan på människors attityder och på självbilden. Genom lagstiftning signalerar samhället vad som är rätt och fel och i det här fallet att hatiska och fördomsfulla uttalanden, mot grupper eller individer är ett brott. När ett beteende blir ett brott uppmärksammas frågan i medierna och därmed i den allmänna samhällsdebatten. På så sätt synliggörs de osynliga övergreppen och våldet. Det skapar dessutom förutsättningar för forskning och kartläggning, och därmed till möjligheten att förebygga fortsatt brottslighet.
Handikappförbunden och Brottsofferjouren Sverige menar att bristen på likhet inför lagen mellan olika diskrimineringsgrunder är oacceptabel. Sveriges långa och stolta tradition att säkra yttrandefriheten går tillbaka till 1700-talet. Efter andra världskriget bildades FN och konventionen om de mänskliga rättigheterna antogs. Så småningom begränsades yttrandefriheten genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp.
När funktionsnedsättning inte omfattas av lagen skickas en signal att yttrandefriheten är obegränsad när det handlar om personer med funktionsnedsättning, men inte när det gäller andra diskrimineringsgrunder. Det innebär att människor med funktionsnedsättning saknar skydd mot händelser som borde klassas som brott.
Regeringen har gång på gång gett uttryck för att stå upp för mänskliga rättigheter. Det är dags att visa det i handling.
Handikappförbunden och Brottsofferjouren Sverige uppmanar därför regeringen:
• att tillsätta en utredning som ser över frågan om personer med funktionsnedsättning ska omfattas av tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen även som brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp samt brottsbalkens bestämmelser om olaga diskriminering och i fråga om förutsättningar för allmänt åtal för förolämpning och förtal.
• att kartlägga förekomsten av brott mot människor med funktionsnedsättning och brottens karaktär.
Stig Nyman
ordförande Handikappförbunden
Sven-Erik Alhem
ordförande Brottsofferjouren Sverige