Den ojämlika vården utgör ett hot mot hela vårt sjukvårdssystem. En nollvision för dödsfall på grund av ojämlik vård måste fastslås i riksdagen, dessutom måste patienternas rättigheter stärkas. Det skriver Kommissionen för en jämlik vård, efter att ha lagt fram sin slutrapport.

Om den svenska hälso- och sjukvården fortsätter att präglas av omfattande ojämlikheter riskerar hela sjukvårdssystemet med en solidariskt finansierad sjukvård som ges efter behov att krackelera. Det politiska löftet till medborgarna är en sjukvård av hög kvalitet som utgår från vårdbehovet och som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Den svenska sjukvården ska – som politiker oavsett partifärg genom åren ständigt återkommit till – vara världsledande. Men så ser inte verkligheten ut. Den vård och behandling som i dag erbjuds är beroende av personers bostadsort, kön, utbildningsnivå, inkomst, etnicitet, ålder, samt om den enskilde utöver den somatiska sjukdomen har en psykiatrisk diagnos eller en funktionsnedsättning.

Det är dags för ansvarstagande och handling. Att sjukvården är ojämlik har beslutsfattare på alla nivåer inom sjukvården känt till i årtionden. Men efter all debatt, otaliga lägesrapporter och nationella strategier kvarstår faktum: Sjukvården är ojämlik.

Kommissionen för jämlik vård har under tre år haft i uppdrag att oberoende utreda, analysera och driva opinionsbildning i syfte att belysa ojämlik vård och föreslå förbättringar. Vi konstaterar i vår slutrapport att kraftfulla åtgärder måste vidtas. Det är för kommissionens ledamöter beklämmande att behöva konstatera att tio personer dör varje dag året om i sjukdomar som sjukvården hade kunnat åtgärda. I vår rapport lyfter vi fram ett antal exempel på ojämlikheter som bygger på vårdens egen rapportering samt analyser gjorda av myndigheter och andra aktörer.

Mycket är bra inom svensk hälso- och sjukvård. OECD visar att Sverige är bland de främsta länderna vad gäller förväntad livslängd och låg spädbarnsdödlighet. Sverige presterar också bra när det gäller överlevnad i cancersjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar.

Men samtidigt utmärker sig Sverige i en annan internationell analys som ett land där vården inte är patientcentrerad. Svenska patienter får i mindre utsträckning än i andra länder information om olika behandlingsalternativ. Vidare finns stora brister när det gäller att se varje patient som en individ med unika behov. I ett sådant system lämnas ansvaret för jämlik vård åt den enskilde, dennes kunskaper om sin sjukdom, samt modet och förmågan att kräva sin rätt i mötet med sjukvården.

Kommissionen är övertygad om att den främsta orsaken till ojämlik vård är att sjukvården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. I varje given vårdsituation ska endast hänsyn tas till det aktuella vårdbehovet. Det som patienten och vårdgivaren kommer överens om ska inte väga in ekonomiska, personella eller administrativa konsekvenser. Patienten måste ha verktyg som gör det möjligt att jämföra olika vårdalternativ.

Verklig patientmakt innebär också att de geografiska gränser som utgörs av landstingen blir obsoleta. Patienten ska ha tillgång till bästa möjliga sjukvård varhelst den finns, och konsekvenserna för sjukvårdssystemet måste vara underordnat.

Vi föreslår i vår slutrapport 17 åtgärder i riktning mot en mer jämlik vård, vilka spänner över en rad områden. Några av dessa är:

• En nollvision för dödsfall på grund av ojämlik vård måste införas. Socialstyrelsen ska kartlägga och redovisa hur många människor som bedöms dö i onödan. Genom att fastslå nollvisionen i riksdagen tydliggörs att onödiga dödsfall inte är acceptabelt.

• Alla ska – oavsett hälsotillstånd – ha en generell rätt till en ny medicinsk bedömning, en second opinion. Alla ska oavsett förutsättningar få tydlig information om de rättigheter man har som patient.

• Alla landsting ska inrätta en särskild fristående regional samordnare för jämlik vård, som utreder strukturella ojämlikheter inom sjukvården.

• Regionala cancercentrum är ett första steg mot sjukvård i större regioner. En naturlig fortsättning är regionsjukvård för andra diagnosområden. På sikt kan hela sjukvården organiseras i större regioner. Regeringen bör utreda sjukvårdens framtida organisation.

• Sjukvårdshuvudmännens uppdrag till vården måste tydligt innefatta krav på forskning, samt ökade forskningsresurser. Patienter ska ha rätt att få information om relevanta forskningsstudier.

• Specialistläkare ska genomgå kontinuerlig fortbildning som ett krav för att få behålla specialistbevis.