Hela
funktionsrättsrörelsen står bakom dagens manifestation om att rädda LSS och den
personliga assistansen.

Men
vår manifestation handlar egentligen om mycket mer än det – den handlar om de
mänskliga rättigheterna, om allas vår rätt att omfattas av dessa, om att ingen
av oss ska behöva utstå att gång på gång få sina rättigheter ifrågasatta och
kränkta. Det handlar om vår rätt till en fungerande vardag, om vår
funktionsrätt. Här ingår rätten till personlig assistans som en viktig insats.

För
tio år sedan antogs FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
och 2009 trädde den i kraft i Sverige. Det innebär att Sverige åtagit sig att säkerställa alla
människors möjlighet till full delaktighet i samhället. Här ingår rätten att själv
få bestämma var och med vem man ska bo och rätten till personligt stöd för att
klara sin vardag. Flera av dessa rättigheter ryms inom LSS, Lagen om stöd och
service.

Men nu sju år senare, har vi hamnat i
en situation där vi måste ställa oss frågan om vilket samhälle vi vill leva i. Vill
vi leva i ett samhälle som värnar de mänskliga rättigheterna för alla
människor, eller vill vi leva i ett samhälle där det är godtycklighet och kortsiktigt
ekonomiska argument som får styra? Det vi ser är att det är dit vi är på väg.

Idag
riktar vi oss till beslutsfattare på olika nivåer, till regeringen, till
domstolarna och till Försäkringskassan med samma fråga.

• Vilket
  samhälle vill ni skapa?
• Om
  er målsättning är ett rättvist samhälle där de mänskliga rättigheterna
  efterlevs, krävs omedelbar förändring. Det finns ingen tid att förlora.

Utvecklingen
under det senaste året leder vårt samhälle i en farlig riktning – vi närmar oss
en moralisk avgrund, där man dagligen kränker människors rätt till att leva
självständiga liv och att vara delaktiga i samhället.

Historien om denna hantering är lika sorglig som
orimlig.

När fuskdebattens vågor gick som högst i media
förra hösten nappade regeringen omedelbart. Den desperata uppmaningen till
Försäkringskassan blev att man skulle ”bidra till att bryta utvecklingen
av antalet timmar inom assistansersättningen”. Regleringsbrevet och den vägledande domen i Högsta
förvaltningsdomstolen om ”grundläggande behov” har sedan dess legat till grund
för Försäkringskassans skärpta bedömningar.

När direktiven till den nu pågående utredningen
av LSS presenterades i maj blev lutningen ännu brantare. Trots att
Handikappförbunden och flera andra organisationer påpekat vikten av att
fokusera på tillämpningen av LSS som rättighetslag och utvärdera lagen utifrån konventionen,
valde regeringen en diametralt annan inriktning.

Man valde det krasst ekonomiska
perspektivet även här. Och utan skam hävdade man också att besparingar i
den personliga assistansen är tänkta att finansiera förbättringar inom de andra
nio insatserna i LSS.

Men
vi som står här idag är inte beredda att konkurrera om pengarna, vi vägrar
att ställas mot varandra och vi går aldrig med på att blunda för varandras
behov.

Sammantaget har regeringens signalpolitik
resulterat i att familjer och individer dagligen drabbas av oskäliga
nedskärningar och avslag på ansökningar om personlig assistans. Familjer slås
sönder, föräldrar och personer med funktionsnedsättning tvingas sluta att
arbeta, studera och leva en värdig vardag. En vardag som är en självklarhet och
som inte ifrågasätts för andra.

Och
varje dag är en förlorad dag för de som drabbas, dagar där livet står stilla i
påtvingad isolering, sysslolöshet och oro, istället för att få fortgå och
utvecklas. Är detta rimligt?  Självklart
är det inte rimligt, vi säger nej, nej och åter nej.

Handikappförbunden
tolkar den förda politiken och dess konsekvenser som en dolkstöt mot själva
syftet i funktionshinderspolitiken – nämligen att skapa förutsättningar för
personer med funktionsnedsättningar att leva självständiga liv och vara
delaktiga i samhället på sina egna villkor. Allt enligt FN-konventionen.

FNs
reaktioner har inte låtit vänta på sig. Redan 2014 kritiserade Kommittén för
rättigheter för personer med funktionsnedsättning Sverige för att
assistansersättningen begränsats. Sedan dess har kritiken upprepats, medan
regeringen sticker huvudet i sanden och fortsätter på den inslagna vägen.

Handikappförbunden
anser till skillnad från regeringen att ökningen av assistanstimmar är
berättigad, det vill säga grundad på det reella behovet hos personer med
omfattande funktionsnedsättningar. Vi menar också att Sverige har råd med en
fungerande välfärd, där statens kostnader för assistans är en försvinnande
liten del även om de ökar.

Vi ställer oss frågan, vad får en
mänsklig rättighet kosta?

Vi
vet också att samhällsinsatser som utjämnar klyftor i levnadsvillkor också skapar
stora samhällsvinster. I detta fall både i form av ökade arbetstillfällen och
hälsoekonomiska för användarna.

Det råder ingen tvekan om att statens
kostnader för den personliga assistansen återbetalar sig i flera led och
att alternativen kostar mer.

Vi hoppas att regeringen vill undvika den avgrund
som närmar sig och förstår att omedelbart trycka på bromsen.

Detta kräver ett nytt uppdrag till
Försäkringskassan och att besparingsdirektivet på personlig assistans stryks i
den pågående LSS utredningen. Istället borde utredningen också få i uppdrag att
säkerställa rättstillämpning, kvalitet och rättvisa enligt lagens intentioner
med andra incitament än besparingar.

Personer med behov av insatser enligt
LSS måste ges tillgång till dessa insatser fullt ut i den utsträckning det
behövs för att de ska kunna leva som andra!

Detta är en mänsklig rättighet, som
Sverige har förbundit sig till att uppfylla. Allt annat måste betraktas som en
kränkning av lagen och av internationell rätt. Handikappförbunden menar att LSS
ska utvecklas, inte avvecklas!

Pelle Kölhed, vice ordförande i Handikappförbunden och expert i LSS-utredningen.

Läs mer om manifestationen på Facebook

Läs mer om den internationella funktionsrättsdagen

Läs mer om vårt arbete med LSS