Kravet på skriftliga åtgärdsprogram för barn med svårigheter ska enligt ett förslag tas bort. Detta slår mot de allra svagaste, och kostar samhället enorma summor på sikt, skriver företrädare för tolv organisationer.
Alla elever ska ges förutsättningar att lyckas i skolan. Elever som riskerar att inte klara målen eller har andra svårigheter i sin skolsituation har rätt att få särskilt stöd. Det är en grundbult i vår svenska skola.
Men enligt ett nu liggande förslag ska kravet på skriftliga åtgärdsprogram tas bort, det pedagogiska stödverktyg som ger en arbetsgång som ska säkerställa att eleven får detta stöd.
Förslaget slår hårt mot elever med funktionsnedsättning. Trots det samrådde man inte med funktionshindersorganisationerna i utformningen av det, i strid med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Åtgärdsprogram är ett pedagogiskt verktyg för lärarna i arbetet med att ge elever särskilt stöd. I det dokumenteras elevens behov, hur de ska tillgodoses, hur insatserna ska följas upp och utvärderas samt vem som ansvarar för insatserna.
Försvinner kravet på dokumentation ser vi stora risker i att insatser inte genomförs och att beslut inte följs upp. Rektorns lagreglerade skyldighet att utreda behovet hos en elev som kan behöva särskilt stöd, vill man också ta bort. Risken blir då att man aldrig går till botten med den problematik som finns, med förödande konsekvenser för eleven.
Enligt förslaget ska åtgärdsprogram endast upprättas för de elever vars vårdnadshavare begär det. Det är inte svårt att föreställa sig vilka som kan komma att begära det. Sannolikt inte föräldrar som har barn med funktionsnedsättning, som redan i dag kämpar för att få del av samhällets olika insatser och som inte orkar en fight till. Inte heller föräldrar med egen funktionsnedsättning, föräldrar från en kultur där det är otänkbart att lägga sig i skolans verksamhet eller föräldrar med ohälsa och andra svårigheter.
När åtgärdsprogram inte längre behöver skrivas för alla elever som behöver särskilt stöd urholkas också rätten att överklaga stödet.
Vi menar att förslaget upphäver skolans kompensatoriska roll. Det drabbar resurssvaga familjer och de barn som behöver det mest. På så sätt finns det en djup orättvisa i förslaget.
Möjligheten att överklaga inskränks även genom att man vill klassa färre insatser som särskilt stöd, vilket också leder till att kravet på dokumentation kan försvinna helt för vissa elever i behov av extra stöd.
Vi delar lärarförbundens uppfattning att lärarnas arbetsbörda är för stor. Men varför ta bort ett effektivt arbetsverktyg som stödjer de elever som behöver mest stöttning, och som om det används rätt blir tidsbesparande?
Det vi satsar i dag på våra barn får vi tillbaka mångdubbelt. Ett misslyckande i skolan är en av de säkraste vägarna mot arbetslöshet, ohälsa och kriminalitet. Nationalekonomen Ingvar Nilssons beräkningar visar att tidiga insatser i skolan minskar kostnaderna redan på kort sikt och på lång sikt är besparingarna för samhället gigantiska.
Jan Björklund och ansvariga riksdagspolitiker, äventyra inte skolans viktiga stöd. Åtgärdsprogrammen är den enda garanti som skollagen har för att ge elever med funktionsnedsättning rättmätigt stöd. Försvara en likvärdig skola som lyfter elevernas kunskapsresultat. Satsa på lärarna och på skolan. Minska elevgrupperna och anställ fler specialpedagoger. Utbilda rektorerna och ge lärarna redan på lärarutbildningen kunskap om arbetet med åtgärdsprogram och om hur undervisningen kan anpassas utifrån elevers olika behov.
Och involvera oss som kan frågan nästa gång. På så sätt kan antalet barn i behov av särskilt stöd minska – på riktigt.
Agnetha Vikenger, förbundsordförande, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Hanna Sejlitz, förbundsordförande, Sveriges Dövas Riksförbund, Anki Sandberg, förbundsordförande, Riksförbundet Attention, Bengt-Erik Johansson, förbundsordförande, Dyslexiförbundet FMLS, Eva Nordin-Olson, förbundsordförande, Autism- och Aspergerförbundet, Urban Fernquist, intressepolitisk chef, Synskadades Riksförbund, Thomas Jansson, förbundsordförande, Förbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Jan-Peter Strömgren, förbundsordförande, Hörselskadades Riksförbund, Maria Monfors, förbundsordförande, Primär immunbrist organisationen, Pontus Degsell. förbundsordförande, Förbundet Sveriges Dövblinda, Carina Aronsson, ordförande, Föräldraföreningen Talknuten, Afasiförbundet, Agneta Åhlund, programchef Sverigeprogrammet, Rädda Barnen