Många människor upplever att samhällsklimatet har blivit tuffare de senaste åren. Både i sociala medier och i verkliga livet har tonen hårdnat. Hat och hot mot såväl enskilda individer som grupper blommar ibland ut på ett oroväckande sätt.

Personer med funktionsnedsättning tillhör dem som drabbas av andra människors fientliga attityd. Ett exempel gavs nyligen i TV-programmet Kalla fakta, som visade hur konsulter i sina föreläsningar påstår att personer som har rätt till stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ”äter pengar”.

 

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Funktionsnedsättning är alltså en diskrimineringsgrund, precis som alla andra.  Men medan de flesta andra diskrimineringsgrunder kan söka skydd mot våld och kränkningar i lagstiftningen om hets mot folkgrupp, saknas denna möjlighet för personer med funktionsnedsättning. Lagen omfattar nämligen inte funktionsnedsättning, trots att Handikappförbunden och andra aktörer har arbetat för en utvidgning i många år.

 

I dag saknas det svenska vetenskapliga studier som visar i vilken utsträckning människor med funktionsnedsättning utsätts för brott som kan jämställas med hets mot folkgrupp. Vi har därför ingen uppgift om problemets omfattning, men genom kontakter med medlemsförbund och medlemmar kan Handikappförbunden konstatera att många utsätts för kränkningar och hot just på grund av sin funktionsnedsättning.

I slutet av 2011 lyfte Yttrandefrihetskommittén frågan om hetslagstiftningen i en skrivelse till regeringen. Vid en förfrågan om ärendet till justitiedepartementet i september 2012 fick vi besked om att frågan har avskrivits av regeringen och att inget arbete pågår.

Passiviteten är beklämmande, eftersom en uteslutning ur lagen visar att lagstiftaren värderar diskrimineringsgrunderna olika. Det måste rättas till.

 

Den viktigaste anledningen till att lagen behöver utvidgas är att lagstiftning kan ha en avgörande inverkan på människors attityder. Det kan vi se historiskt – ett av många exempel är lagstiftningen mot barnaga. Lagstiftning är ett sätt för samhället att markera mot hatiska och fördomsfulla uttalanden, och ge signaler om vad som är rätt och fel. Det ger möjlighet för brottsoffren att anmäla och gör att forskning och statistikinsamling sätter fart. Genom att undersöka i vilka situationer brott begås och varför de begås, kan samhället också få underlag för ett förebyggande arbete.  

När frågan kommer upp på bordet börjar medierna rapportera. Den allmänna debatten i samhället kommer igång och det dolda våldet synliggörs.

 

Bristen på likhet inför lagen mellan olika diskrimineringsgrunder får stora konsekvenser. Dels för att människor med funktionsnedsättning inte kan anmäla händelser som borde klassas som brott. Dels för att det påverkar myndigheternas insatser och prioritering av frågan och forskningen om våld och kränkningar.

 

Handikappförbunden vill därför:

• Att en statlig utredning tillsätts för att kartlägga förekomsten av brott mot människor med funktionsnedsättning och brottens karaktär.
• Att lagen om hets mot folkgrupp ska utvidgas och även omfatta funktionsnedsättning.

Ingrid Burman, ordförande, Handikappförbunden

 

Fotnot: Frågor om förundersökning och åtal för hets mot folkgrupp hanteras av allmän åklagare.  Om det gäller tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott hamnar ärenden hos Justitiekanslern.